Calle recenserar

Tänkte att jag skulle ge mig på att recensera lite olika grejer man stöter på här i livet. Först ut är 7 Elevens nya lock till take away-kaffe.

Det passar sämre än det förra locket, som var lätt pudrat för att glida på lättare. Det nya locket är blankt och känns lite kladdigt. En nyhet är också att man fäller upp en flärp för att få fram själva drickshålet. Och det är ju fiffiigt om man vill hålla sin dryck varm. Men det faller platt.

Hålet är nämligen för stort. Och sitter man som jag i bilen och dricker är det lätt att kaffet skvalpar igenom det i jämförelse enorma hålet. Och! Det är också lätt hänt att bränna sig då man i regel får för mycket kaffe i munnen. Jag vet inte med er, men jag njuter inte av att bli skållad på morgonkvisten.

Det nya locket är godkänt, men inte mer.

Gymnasiet

Vet inte hur många gymnasie-elever som läser min blogg. Men tänkte på min gymnasietid nu ikväll. Vilken lycklig tid det var. Även om jag var fjantig och lekte vuxet förhållande med min dåvarande tjej. Det är det enda jag minns tillbaka på med viss... skam.

Vart var det jag skulle komma nu då? Jo! Matten. Minns när jag ifrågasatte nödvändigheten i det ämnet. Sa: "Men det här kommer jag ju ALDRIG behöva när jag är vuxen!"" Och matteläraren log överseende och sa att det kommer jag visst ha nytta av.

Fan vad fel han hade. Matematik. Fy fan vad onödigt. Riktigt rövämne. Onödigt röv-ämne. Men ni ska inte skita i det, för då får ni ju dåliga betyg. Var bara ute efter den där lilla poängen. Att det faktiskt är helt onödigt. Det var min dåvarande tjej också.

Svenska tyckte jag var roligt också. Min lärarinna hette Timmerås - tamig fan om hon inte hette Anita i förnamn. Ja ja. Försvinn vidriga tanke. Riktig rövmänniska det också. Gav mig etta i svenska. Och så var hon psykstörd. Och det säger jag inte bara. Hon letade efter icke existerande kattungar i lektionssalen då och då. Väste som en katt och tittade under bänkarna. Hon var ihop med Lars Ydborn. Den jäveln. Hade honom i historia och samhäll. Visst säger man fortfarande så - samhäll och inte samhälle.

Ydborn sa alltid: "Vet ni vem det var som stötte värjan i Mecklenburg?" Ingen visste. Han fortsatte: "Ni kommer le igenkännande när ni hör svaret". Alltid det där med "le igenkännande". Så när han berättade svaret log jag alltid enormt överdrivet igenkännande. Utbrast "Aaaah! Så var det ju!" Upp med ett finger i luften så där igenkännande. Och så log jag och skakade stilla på huvudet. "Så var det ju...!"

Jaha. Nähä. Här sitter jag och tar upp er tid. Det slutar jag med NU. God natt, kompisar.

Förskjutning av perspektiv

Inget ont om bloggbrudarna. Inget ont om någonting. Men det slog mig just att Blondinbella numera framstår som en klok gammal gumma i jämförelse med de andra bloggtjejerna. Förstår ni vad jag är ute efter?

Är inte det ganska slående? Hur tiderna förändras, menar jag. Hur perspektiven förskjuts.

Välkommen!

Så där ja! Nu har jag och Dicken värvat ytterligare en stjärna till vårt lilla bolag! Han heter Viktor Barth Kron och är en riktig framtidsman inom det vi sysslar med.

Det säger jag till alla bajsnödiga reklambyråer som tror att man kan nätet bara för att man pratar om virala budskap och såssiaaala medier: pass opp nu. Njut så länge det varar av era fantasisummor. Era gyllene dagar är över.

Och Viktor! Welcome aboard!

EDIT: Ja ja. Han ska bara göra ett program för oss först och främst på sin extratid. Och jag fick det kanske att låta lite större än det är. Men skitsamma. Jag är glad för detta.

Vilken idioti!

Blir så vansinnigt provocerad av det här. Och då tänker jag inte på idén i att bygga en bastu för 1,9 miljoner. Det är klart att statsministern ska ha en representabel bastu. Klart att det ska vara flott! Blir alltid skamsen när jag hör att statsministern åker reguljärflyg till toppmöten. Klart att vi borde ha ett eget jävla jätteplan som Air Force One. Men skit i det nu!

Det jag inte klarar av är rubriken där under - en "bastuveteran" uttalar sig om bastun och säger att den inte håller måttet. I texten står det att den här "bastuveteranen" också arrangerar Bastu-SM. Och den tävlingen har så lite att göra med bastubadande som överhuvudtaget är möjligt.

Vem kommer på något så jävla dumt som att tävla i bastubadande? Det är som att tävla i att duscha. Det är som att tävla i att bli masserad. Det är som att tävla i att... jag vet inte. Det är bara så jävla dumt.

Bastubadande är en själslig rening. I bastun ska man prata tyst och stilla och öppna sina sinnen på lika vid gavel som porerna. Det tävlar man inte i. Så jävla dumt.

Köpte en spegel

Jag har köpt en spegel till hemmet. Jag tänkte det kunde vara en kul leksak för Anitha. Jag bullade upp med en filt, som tanterna säger att man ska göra, och placerade Anitha framför spegeln. Först förstod hon inte vad jag sysslade med - varför skulle hon ligga där på mage över en filt och se dum ut? Men så upptäckte hon sig själv och fann sig själv vara mycket intressant. Gav först en avvaktande blick till flickan i spegeln och denna besvarades genast på samma sätt. Det tyckte Anitha var så häpnadsväckande att hon brast ut i ett leende. Också det besvarades av flickan i spegeln. Anitha blev så paff att hon skrek rakt ut.

Sen tröttnade hon på sig själv. Hon tröttnade på alltihop. Hon började gny och sedan skrika och sedan blev hon alldeles utom sig av sorg. Jag lyfte upp henne och sen samtalade vi om det. "Vem var det där i spegeln då", sa jag med bebisröst. Och så sa jag det om och om igen.

Ja, vem var det där i spegeln då?
Ja, vem var det där i spegeln då?
Ja, vem var det?
Vem var bebisen där i spegeln då?
Vem var det?
Vem var det?
Ja! Vem var det, Anitha?

Då somnade hon.

Gott så!

Härligt.

Om jag vinner

Den här intervjun vill man läsa va? Ja, det vill man. Och det gör man HÄR.

Alltid tacksam

I slutet av maj fick jag den här hamsan av min vän R. Jag var full
och jävlig. Stökig. Desperat. Villrådig och ensamlämnad. R räckte
mig den här nyckelringen. Sa att den skulle ge mig tur och medgång.
Jag tog den och tackade med ett järn.

Morgonen efter tog jag upp min hamsa ur fickan. Satte den på min
nyckelringen. Och tänkte väl att vad fan. Kan väl testa.

Sen vände allt stilla i mitt liv. Jag fick körkort. Jag lämnade mitt
tidigare förhållande bakom mig och förlikade mig med misslyckandet
och skammen. Vi lade ned 1000apor och jag började arbeta med något
jag fann mer tillfredsställelse i. Och jag träffade Anitha.

Mitt liv vände. Kanske har hamsan inget med det här att göra. Men
jag vill tro det. Den ger mig välgång.

Och hur kristen jag än är så är en stor del av mig jude. I
hjärtat. I själen. Hur lite jag än tillhör den judiska
församlingen per blod så känner jag mig någonstans långt inne som
en av dem. Jag är jude någonstans. Jag förstår judar och det känns
som att judar jag träffar också förstår mig.

Det sägs att man inte ska särskilja folk från varandra. Fel. Det
judiska folket är något speciellt.

Kärlek med Calle

Hej Calle,

Jag har länge förundrats över killar överlag. Det känns som om de typexempel som finns gällande skillnaden mellan killar och tjejer stämmer. Tjejer är känslosamma grubblare, och killar är okomplicerade och gör mest det som faller de in i stunden. Jag skulle behöva din åsikt på min kärlekssituation.

Jag var dunderkär i en kille. Har aldrig svävat så högt. Vi var tillsammans i åtta månader, vilket är mycket för mig, jag är 18 år.

Hans förklaring till att han gjorde slut var att han var kär i mig men att "han inte kunde vara ihop med någon just nu". I vilken utsträckning gäller denna förklaring? Hur sann är den? Vill inte alla ha någon?

Är han värd att vänta på eller var det bara en dålig bortförklaring för sinande känslor och jakten efter något nytt och spännande? Jag ser mig själv som relativt mogen och förståndig, och tänker att vill man något så kan man kämpa för det. Han gav mig aldrig någon hint om dumpningen, utan det kom som en chock. Om han är kär i mig, borde man inte vilja försöka förbättra förhållandet? Möjligtvis ta en paus? Varför gav han mig inte någon chans att förbättras?

Killar är svin. Han kunde inte ge mig någon förklaring.

Hur tar man sig igenom en sådan dumpning? Vill komma över honom, men inte göra något jag ångrar. Finns det någon riktlinje gällande hur länge man bör vänta innan man rusar in i ett nytt förhållande? Innan man börjar jakten efter någon ny, någon bättre?

Kärlek!

Hej!

Killar är inte svin. Killar har bara börjat lära sig det ni tjejer har sysslat med för att lura oss i hundra år. Det är inte särskilt snyggt, det är det inte.

Den där killen är såklart ingenting att satsa på. Det går inte att övertyga någon om att kämpa för något. Och kanske är det lite för tidigt i livet för att hålla på och kämpa och kämpa? Kanske är det först senare det är riktigt värt att kämpa. När det finns stora insatser. Barn och hus och allt sånt. Kanske ska man ta den lätta vägen när man är ung. Jag vet inte.

Det är vackert med stark kärlek i unga år. Men jag vet själv efter alla mina förhållanden att jag kunde ha gjort bättre saker än att ha kriser. Vet att det gör ont att bli dumpad. Men slösa inte din tid! Det är inte värt det! För den som är rätt kommer inte att behandla dig så där taskigt och komma med svepskäl om "just nu går det inte" och "vill tänka". För det är rent jävla brudigt skitsnack som vi killar har börjat ta över.

Tar ju alltid lite tid att ta sig igenom ett uppbrott. Men det finns ingen särskild tid man måste vänta. Jag själv kom in i mitt livs förhållande ganska kort tid efter ett uppbrott. Det kan ju hända när som helst. Och du glömmer du det gamla och ser genast hur fel det där gamla var.

Ha ingen som helst kontakt med den där killen förrän du har kommit vidare. För det drar bara ut på det. Hur mycket du än vill - håll honom borta. Var arg. Det är så du kommer vidare.

Kärlek!

Calle

Jag är inte bra

Jag har kommit till insikt. Jag kör nog inte bil riktigt lika bra som jag själv har velat tro. Folk tutar och jag blir arg och skriker tillbaka att man inte ska använda tutan. För det är ett jävla sätt att använda tutan. Det är som att använda tre utropstecken. Otrevligt.

Mycket bättre med lite helljus-blink.

Men nu tappade jag bort mig. Just det. Jag kör nog inte jättebra, nej. Har inte haft körkort så särskilt länge. Och håller liksom alltid på med något när jag kör. Pillar med ärsel-värmen och skruvar på fläkten och kollar sms och sträcker mig till baksätet och fiskar upp en dosa snus från väskan och styr med knäna när jag har båda händerna upptagna. Ska sluta med det. Nu.

Märker nog hur Anitha liksom skräck-suckar när hon sitter bredvid. Hur hon liksom pekar diskret åt det håll där det finns en möjlig fara. Hur hon ibland rycker tag i ratten när jag är på väg in i räcket. Hon tror inte att jag märker det där. Men det gör jag.

Ska bli en bra, glad och koncentrerad förare nu. Så kan ni ge fan i att tuta så förbannat. För då kommer jag skrika tillbaka även om jag har gjort något fel.

Anton!

Tack Viktor! Du påminde mig! Om Anton Abele.

Nu ser vi till att pöjken kommer in i riksdagen! Skitbra med folk som är emot våld ju. Och så sympatiskt med unga moderaters tonfall och uppsyn!

Blondinbella och Anton Abele! You go! The pride of MUF.

Jag erkänner!

Kan inte få detta ur huvudet. Känns som att jag ljuger för er. Vet inte om ni läste det HÄR.

Det var JAG som fick ut den där. Bad Alex att inte blogga om det, för det ger ett konstigt intryck hos läsaren. Men nu kan jag inte hålla mig. Jag måste erkänna.

Det var jag som sprutade och sprutade. Det var jag. Känner mig fortfarande liksom chockad över det där. Och incestuös på något vis. Är det en brorsa-grej att hjälpa någon med en sån sak? Eller är det vidrig grej?

Fråga

Leker med tanken på att ta in en bloggare till här på Schulmania. Är det en dum idé? Menar inte att det skulle vara varannat inlägg eller så, utan två separata bloggar men på samma sida. Vad tror ni? Är det dumt? Eller är det härligt? Och vilken blogg skulle vara bra med min?