Anitha är orolig för mig, har jag märkt. Tittar på mig konstigt ibland. Tror att jag håller på att bli galen. Häromdagen fick jag själv en tankeställare. Skulle på möte på stan. När jag skulle ringa på porttelefonen låste det sig. Jag kunde inte förmå mig att trycka på knappen. Det gick inte. Jag fick panik. Och ringde upp Dicken, som redan var där uppe. Han fick komma och hämta mig.
Vet inte varför. Kanske för att det inte finns något att säga i de där port-telefonerna. För de lyssnar ju inte ens! De bara öppnar utan att veta vem man är. Hatar att påbörja meningen som de inte ens lyssnar klart på: "Hej jag heter Calle Schulman och jag ska träff..." BZZZ! Så öppnas portjäveln.
Det skevar ordentligt i porttelefons-koderna. Och jag klarar inte av det. Jag tänker inte använda dem. Om jag måste kommer jag trycka och sen inte säga något. Vänta ut DOM istället. Så att DOM känner sig dumma.
Eller så tar jag och påbörjar terapin...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
På mitt jobb har vi en porttelefon som vi anställda har ett kort till. Du håller kortet mot en liten platta och vips så är du inne. En dag gick mitt kort sönder, tjoff sa det och så var det av på mitten. Jag sket i att gå ut och köpa lunch i två veckor innan jag fick ett nytt kort. För jag vågade inte använda den där jävla porttelefonen.
SvaraRaderavarje vecka när jag går till terapin måste jag använda den där jäveln. "ringer... psykoterapimottagning" står det, så nej, terapi är inte lösningen!
SvaraRadera