Varje julafton åker familjen till pappas grav. För det var han som var julen. Utan honom är julen inte riktigt samma sak. Nu börjar det bli bättre eftersom man får se Charlie. Men ändå. I mig har det inte varit riktig jul sen pappa läste ur Bibeln och mamma trillade köttbullarna och Nicke spelade Stilla Natt på gitarren efter bibel-läsningen.
Så vi har åkt till pappas grav. Det har känts bra. För det har varit tungt. Och det är ju så - ju tyngre något känns desto bättre känns det. Men i år... I år var det lite VÄL.
Det moler i mig så otroligt mycket att pappa inte får träffa mitt och Anithas barn. Kanske är det ren egoism. Att jag vill ha ett "Det var bra, min son". Men det spelar ingen roll. Och kanske blir det ännu värre nästa år när Penny är en egen figur. Men ändå. I år. Jag ville att pappa skulle se Anithas mage och lägga sin hand på den och jag vet hur glad han skulle vara och jag vet hur mycket han hade tyckt om Anitha och jag vet hur allt skulle kännas liksom rundat för mig. Att kanske inte ha slutit cirkeln, men i alla fall ha knutit ihop en viktig länk. Rundat hörnet. Filat av det vassa.
Penny kommer aldrig träffa sin farfar. Men! Farmor finns! Det är bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Usch jag vill inte tänka på sånhär...
SvaraRaderaLivet är verkligen inte roligt ibland
eran lille penny kommer de inte gå nöd på!
hon kommer ha världens finaste föräldrar
Låter som en fin jultradition och en mycket varm och snäll pappa. Har tyvärr också erfarenhet av det här med att besöka en grav vid julen, min lillebrors. Det har snart gått tio år och det känns inte lika tungt längre även om han alltid kommer att fattas oss. Hoppas du kan hitta din pappa i "det vardagliga" och i ert barn när hon kommer.
SvaraRaderaIbland är det så. Min pappa fick aldrig se mig och min bror växa upp och inte några barnbarn heller. Ni fick åtminstone ha en pappa tills ni var vuxna - gläds åt det.
SvaraRaderaMan ska se till vad man har istället för sådant man förlorat.
Det låter fint att ni åker till er pappas grav. Jag har coccilana om du behöver.../M
SvaraRaderaTänk på alla underbara år du fick med din pappa istället, vänd det till glädje istället. Men det är inte lätt alla gånger, jag vet. Så försöker jag tänka när det gäller min mamma som gick bort allt för tidigt.
SvaraRaderaFörstår hur du känner då min älskade mamma gick bort 2008.
SvaraRaderaMina barn fick träffa henne, och vi hade härliga jular förr då mamma levde.
Precis som du säger om din pappa, så var mamma julen.
Hon älskade att samla alla och barnen älskade sin mormor.
Nu är det en stor tomhet när hon inte finns här längre.
Samtidigt som mamma dog fick pappa alzheimer sjukdom.
Så jag vet hur denna saknad är, även fast den är olika för olika människor.
Jag gråter faktiskt när jag läser vad du skrivit. Vi är nog många som skulle vilja ha det annorlunda - med en äldre död förälder och små barn. Mina fick träffa sin mormor bara ett litet tag. Jag tänker ofta på att de kanske inte kommer att minnas henne. Och att de aldrig kommer att fira skolavslutningar, konfirmationer, studenter eller barnbarn tillsammans. En tanke till dig: Det kanske inte blivit lättare om din pappa levt några år till. Det är så mycket man tänker på att de missar hela tiden. Om hon bara fått vara med om det... eller det... Kanske man bara måste försöka finna frid i att man fått något av dem med sig som man nu försöker föra vidare så gott man kan. Fast svårt är det. Kram Tove
SvaraRaderaI hear you,
SvaraRaderaVille bara tacka för ditt stöd i sommras och för att du börjat blogga igen.
Gott nytt år och grattis till bebisen!
Bra att du avslutade som du gjorde!
SvaraRaderaHar alltid tyckt så synd om din mamma, när du hela tiden pratar om din pappa...
Din mamma finns,var rädd om henne!:-)
Så länge man minns finns de kvar!
SvaraRaderaDin pappa finns hos er fast han inte syns, han ser Anithas mage, han ser dig och han ler och tycker - snyggt jobbat grabben!
En förälders största lycka är att se sina barn lyckliga, därför ler han, din pappa... åt ditt val och din lycka!