Måndagsmorgon

Kanalen här utanför frös till nu i natt. Det är tio minusgrader. Och jag märker det nu, att det här ser ut att bli som förra året. En fem-månaders djupfrysning. Hade jag varit Birro hade jag kanske kallat det en långsam avrättning och antytt att den här kylan är en personlig attack riktad mot mig. Jag hade sökt en ansvarig för den här "ynkedomen".

Nu är jag inte Birro. Tycker det är lite mysigt. Än så länge. Det är i januari-februari-mars det går åt helvete. För då GÅR det verkligen åt helvete. Minns ni förra året? Det var ju ett skämt. Det var ju det. Och man kan skoja hur mycket som helst om den trista frånvaron av den där globala uppvärmningen men vad ÄR detta? Vad är det som har hänt? Ge mig tre plusgrader och en mark som tinar mer än blir mer och mer djupfryst.

Efter bröllopet i februari åker vi iväg nånstans. Snabbt som attan. För i maj föds det barn i det Schulmanska hemmet! En mini-Anitha och en Mini-Calle i en och samma person. Vilken karaktär! En ny person! Så inget annat har ju egentligen någon större betydelse. Ändå är det fortfarande lite overkligt med barn. Känner lite som när jag var barn. Igår var det första advent och avståndet till julafton var astronomiskt. Jag visste att den var på väg, men tre veckor var ogreppbart. Att vi ska få barn är ungefär lika ogreppbart för mig. Jag VET och fattar lite men inte helt.

Jag tittar in i det som ska bli barnrum. Ibland når jag känslan. Och känner att den snuddar vid galenskap. Att jag har en Kejsare av Portugallien i mig som knackar mig i bröstet och att han vill ut och att jag kommer bli lite rubbad.

Nu kommer Dicken och hämtar upp mig. Anithas mage är större nu. Det är tio minusgrader. Grande!