Att leka Birro

Hatar att ta bilder på mig själv. Det kanske ni inte tror, men det gör jag. Samtidigt vet jag att ju fler bilder man har på sig själv i en blogg - desto bättre. Gick just igenom Photobooth i min dator. Såg en serie bilder jag tog när jag var i New York senast och lekte Birro. Jag blev aldrig nöjd. Och jag skäms när jag tänker på det. Att jag jobbade så mycket med en bild på mig själv. Jag ÄR inte fåfäng. Bara hatar att vara på bild.



Var inte nöjd - kände inte riktigt att man kunde se desperationen i förtvivlan i ansiktet.



Inte ett dugg nöjd. Ser ut som en plockad kyckling. Och så ser man inget ansikte alls. Skitdåligt, faktiskt.



Ser ut som att jag sitter och bajsar. I sängen. Vad är det för sjukt jävla påhitt?



Ser ut som att jag försöker vara snygg. Det skämmigaste av allt. Drar in magen på nåt mysko jävla sätt. Inte nöjd. Inte ett dugg.



Den är nästan ok. Men den är för poserande. Den är inte naturlig. Så där sitter man inte om man heter Marcus Birro.



Också poserande. För rak i ryggen. Bra skrik uppåt. Men för rak i ryggen.



Alldeles för rak i ryggen. Med ett annat utsnitt hade den kanske fungerat. Men jag hade bråttom.



Prövade att veva med en högerarm. Men det blev liksom inte riktigt...bra. Nä.



Prövade med den andra armen. Men då blev min högerarm konstigt malplacerad.



Båda armarna då? Ja. Jo. Ser lite barnsligt frustrerad ut. "Men jag VILL ha godis!". Nä. Birro är inte så fjompig. Hans förtvivlan handlar om världens ondska. Inte om godis.



Den här då? Ganska så bra. Ganska så jävla bra! Perfekt avvägning i desperation och förtvivlan och taskig kroppshållning och martyrskap. På den här bilden ÄR jag Birro.


Jag körde på den.