Sveriges i särklass bästa tjej!

Jag är alldeles uppriktig när jag säger att jag tror att Anitha är Sveriges mest perfekta tjej. Allt med den lilla raringen är utsökt. Jag börjar faktiskt ana att hon är överbegåvad dessutom. Häromdagen gjorde läkaren en check på Anitha. Han kollade allt från hörsel till färg på bajs. Varje gång läkaren sa att det “ser mycket bra ut” så utstrålade jag stolta, bekräftande blickar. Jag sa det aldrig högt, men jag satt där och nickade och tänkte: “Anitha är perfekt.”

Jag börjar faktiskt tro att hon är smått unik. Hon utvecklas snabbare än andra tjejer. Mycket snabbare! Ta det här med nacken, till exempel. Anitha kan nästan böja nacken nu. Nå, hon kan det inte riktigt, men man ser ANSATSEN! Man ser att hon snart kommer att kunna det. Jag tror att detta är oerhört tidigt. Och igår tyckte jag nästan att hon log mot mig. En normal tjej gör det efter några månader, men min gjorde det i stort sett igår.

Några skulle säga att det är för tidigt att sia om sådana saker, men jag vill mena att man kan se att Anitha har en avancerad personlighet. Att hon är en skarp person. Intellektuell. Jag sa det till mamma också och hon höll absolut med. Sånt syns i blicken.

Så där håller det på. Så där håller JAG på. Berättar för alla om hur fruktansvärt fort Anitha utvecklas. Det är det enda jag talar om. Kanske är det därför som en hel del av mina vänner inte svarar längre när jag ringer. Men vad ska jag göra, ska jag hålla klaffen om något som alla kan se? Ska jag tysta ner det faktum att Anitha är extraordinär? Som det här med hur hon ser ut, till exempel. Ska jag avstå från att konstatera att hon är Sveriges sötaste tjej? Ska jag undvika att tala om det? Nej, det går ju inte.

Ibland går vi på promenader i stan. Då kan det hända att vi passerar andra par med pojkvän och flickvän. Jag finner dem motbjudande fula allihop. Och så tittar jag ner på söta Anitha. Och så upp igen på denna monsterfula flickvän. Då kan det hända att jag skänker en medlidsam blick till den förbipasserande mannen. Det är en blick som säger: “Jag är ledsen för din skull, att din flickvän blev så ful.”

Och då händer det. När jag möter hans blickar ser jag att han ser min tjej och ger samma medlidsamma blick tillbaka till mig. Och jag skrattar för mig själv och tänker: Det är bra. Det är som det ska vara.