Min kväll

Var på Taco Bar, som jag tycker så mycket om. Vill ni träffa på mig någon gång, så leta på Taco Bar och på Sturehof. Eller på Gärdet, där jag springer mest hela tiden nu. Sen gick vi på Whatever Works - en Woody Allen-film med Larry David. Och sen satte vi oss i bilen och kryssade genom Stureplan. Så rogivande på något sätt att sitta i sin bil och titta på det där skådespelet. Bilen förvandlas liksom till ett fartyg. Det finns innanför och utanför, om ni kan känna igen känslan.

Så pratade vi om det otacksamma i att vara mamma jämfört med att vara pappa. Och sa att jag ska skriva något på det. Kanske inte här i bloggen. Men någonstans. Det är ju så. Ett litet leende från en pappa utraderar en hel dags kramar och kärlek och matlagning och ansvarstagande från mamma. Det är inte rättvist. Tänker på min mamma, och hur stark hon måste ha varit. Och era mammor.

I filmen vi såg pratar Larry David om den lilla sannolikheten i att träffa sitt livs kärlek. Tänker på det också och får svindel. Hur Anitha föddes i Indien. Och hur jag föddes två år senare i Sverige. Och alla irrvägar vi gjort under hela våra liv som på något sätt hela tiden strävat mot Nu och till Oss. Tänker på vilken dator som skulle behövas för att kunna förutse något sånt. För det VAR förutbestämt och meningen. Men de oddsen och de blindspåren och de små tillfälligheterna... Kan ni förstå vilken smal väg vi alla lever på? Vi vankar fram på den här lilla smala vägen och det går så långsamt.

Sen vet jag inte mer.