måndag 3 augusti 2009

Minne

Jag har många gånger skrivit om min pappa och natten när han dog på Södersjukhuset den 12e juli 2003. Jag kan den där scenen helt och hållet. Minns alla lukter. Och kan återuppleva varje känsla och intryck så fort jag ens nuddar vid minnet.

Men Alex berättade i sitt sommarprat om ett regn efteråt. Och jag har inte riktigt tänkt på det förrän nu. Hade nästan glömt det. Jag, mamma och Alex var där på sjukhuset när pappa dog. Vid kvart i fyra på morgonen gick vi ut ur hans rum. Nicke och Ninni var i Värmland, där de bodde då. De satt i bilen på väg mot Stockholm.

Mamma åkte hem direkt efteråt. Alex också. Jag visste inte vad jag skulle göra. Min dåvarande tjej Rebecca var i Östersund och utom räckhåll. Och det skulle dröja flera timmar innan Nicke och Ninni skulle komma fram. Vet inte varför, men det fanns inte i mig att jag inte skulle vara där när de kom. Jag skulle vänta. Ta emot dem.

Jag gick omkring där på sjukhuset. Irrade i korridorerna. Försökte förstå något. Lade mig till slut på en bänk i den öde entrén för att ta emot äldsta brorsan. Taket där i entrén var av glas. Och när jag lade mig så började det regna. Ett fruktansvärt regn. Alltså - det där regnet var bortom alla gränser. Det var alla regns moder. För mig var det ett tecken. Det var Gud som grät. Trodde det och tror det nu.

Sen somnade jag. Och vaknade av att en vakt körde in sin batong under mina armar. "Här kan du inte ligga" sa han. Jag grät och sa att det hade hänt något fruktansvärt och att jag bara skulle vänta på min bror. "Jaha. Men här kan du inte ligga" sa han igen. Exakt de orden. Reagerade inte då på det okänsliga beteendet. Ringde Nicke. De hade mer än en timme kvar. Pappa låg två våningar rakt över mitt huvud. Och jag åkte hem. Utan att ta emot Nicke och Ninni.

Tror nog att de klarade sig utan mig där. Och jag vet inte varför jag skriver detta. Jo. Det är ett minne som kom tillbaka.

20 kommentarer:

  1. Vad fint skrivet.
    Dumma vaktjävlel.

    SvaraRadera
  2. Underbar text. Har läst Alex bok och grät när jag läste om hur er pappa dog. Grät en skvätt nu också.

    SvaraRadera
  3. Jag lånar några av dina minnen då jag inte var där natten när min far dog. Vad vi dock har gemensamt är väntan på en bror, min var lite längre bort, så långt bort som i USA och det tog ett tag innan han var hemma. Jag hade hunnit vänja mig vid tanken när han kom hem men fick uppleva allt igen genom min brors tårar.

    SvaraRadera
  4. Är det här du hittar dina sköna konstporrbilder?

    http://darkersightsandsounds.blogspot.com/

    SvaraRadera
  5. För ett par år sedan låg jag en natt i en soffa i ett väntrum i väntan på att min mammma skulle dö. Regnet öste ned även där och jag såg ambulanshelikoptrar komma och gå som sländor i skymningen. Jag hade suttit flera dygn i en stel fotölj i hennes rum och behövde bara vila mig lite lite. Då kom en syster och betedde sig ungefär lika som vakten. Jag försökte förklara att det inte alls var meningen att vara i vägen så där mitt i natten i ett väntrum men jag behövde så desperat sluta ögonen och för en stund komma bort från det jag väntatde på.
    Ett rum ordnades till sist där jag fick ligga och vila ett par timmar innan mamma slöt sina ögon samtisdigt som solen började skina.
    Jag tror att det var ett tecken på att hon välkomnades av de andra på andra sidan.

    SvaraRadera
  6. Fint med minnen och oerhört viktigt att få ha dem.

    (Sa inte Alex i sitt sommarprat att er fader dog 2004?)

    SvaraRadera
  7. Hur många gånger har vi nu hört dig och alex tala om din far, anitha och charlie?

    Familjen Schulman måste ju vara sveriges mest egenkära familj.

    Helt jävla otroligt att folk orkar lyssna på detta trams om och om igen hela tiden.

    SvaraRadera
  8. Jag grät floder när jag läste dessa rader, hela mitt inre bröts upp och känslorna vällde över mig likt en tsunami av chokladkex som pressats ned i min mun av en plågsam kentaur med sylvassa horn och sirisa pantalonger. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, först nu börjar jag känna lugnet sakta komma åter och jag tänker tyst stilla för mig själv, kommer jag någonsin få chansen att uppleva en sådan här text igen...

    Tack Calle, TACK

    SvaraRadera
  9. dog han inte 2004?? det sa alex iaf i sommarpratet

    SvaraRadera
  10. mjölka mjölka eran story i all evighet-- kanske dags att gå vidare? kanske en gammelfarmor som det finns smärtsamma minnen om.. eller en avlägsen kusin..

    SvaraRadera
  11. Aj! beklagar verkligen!
    men måste säga rent överlag; av alla föredetta 1000apor bloggar är din den enda som håller Calle! gör så att du kan tjäna pengar på den igen och ha tävligen som back in the good old days =D

    SvaraRadera
  12. Yaw! Skriv mer!

    SvaraRadera
  13. Haha,Gud som grät? Är du seriös? Visst, att du trodde det just då med all sorg och förvirring bubblande inom dig, när du var tvungen att trösta dig med något. Men nu? Du är ju vuxen, du ska ju kunna tänka, vara rationell. Regn kan, oavsett volym (det var ju inte någon monsun du upplevde), förklaras vetenskapligt och bevisas objektivt. Att tro att det var Gud som grät är således så förbannat ignorant att det blir pinsamt.

    Det är ju i nivå med att tro att det är Gud som tänder lampan i kylskåpet varje gång man öppnar det.

    SvaraRadera
  14. Anonym: är du så bitter att du har mage att kritisera ett inlägg som handlar om minnen från någons förälders dödsdag?

    SvaraRadera
  15. @ Emma

    Som du själv kan se, om du läser min kommentar igen, så kritiserar jag inte inlägget i sin helhet utan just det där lilla, lilla stycket om Gud. Jag motsätter mig varken minnena eller känslorna, utan själva slutsatsen och tron. Det är ju fullkomligt vansinnigt att en vuxen person kan dra en sådan biasfylld slutsats.

    Vilken funktion kan det ha att lura sig själv så fullständigt?

    SvaraRadera
  16. du är fin calle

    SvaraRadera
  17. Fan vilka dumskallar det finns här.

    Har ni sugit Calle's kuk på sistone då? Det måste ju vara drömmen.

    SvaraRadera
  18. äldsta brorsan hade inte din far barn i ett tidigare äktenskap

    SvaraRadera