måndag 2 november 2009

En sak till. Nej två!

Läste just igenom det där jag skrev nedan. Och vill egentligen bara understryka att det faktiskt är Anitha som står i mitten av alltihop även om jag tog tag i pennan och skrev om saken. Det är Anitha som är hjälten.

Och! Det är inte synd om oss. Vi fixar detta. Ett missfall är i alla fall ett tecken på att det går över huvud taget. Vi är inte ledsna. Och ni - läsare - är grymma.

48 kommentarer:

  1. Håller tummarna för att det "tar sig" för er igen. Men jag tror nog att man är två hjältar.. som hjälper varandra, älskar och står stolta tillsammans.
    Anna

    SvaraRadera
  2. Missfall hade ju aldrig varit något värt för dig att skriva om om det inte hänt er... dessutom så tror jag inte att du skrivit artikeln om Katrin inte sagt som han sagt.

    SvaraRadera
  3. jag satt och läste katrin's blogg på finest och såg i kommentarerna att någon länkat om ditt inlägg.. efter att jag läst det hoppade jag in på din sida, som jag gör dagligen iallafall ;)
    det var så fint skrivet. jag är ledsen för eran skull, men nu vet ni ju att det går iallafall. hoppas på ett syskon till det som knappt ens blev 12 veckor. kramar till er båda, ta hand om varandra extra mycket nu <3

    SvaraRadera
  4. Tråkigt för er,
    men det är som du skriver, att missfallet bevisar iallafall att ni kan bli gravida..
    Jag och min sambo har försökt i över ett år nu, och inte det minsta tecken på graviditet..
    Önskar er all lycka i framtiden.

    SvaraRadera
  5. Ni är bäst! Kämpa på!

    SvaraRadera
  6. Ni kommer att ta er igenom detta! Och som du själv säger, det är ju ett tecken på att ni faktiskt kan bli gravida.

    Jag själv går igenom ett helvete just nu, och jag är i ärlighetens namn på gränsen till att jag inte orkar längre.

    Massor med kramar till er båda.

    SvaraRadera
  7. Håller med dig till 100% Calle! Dessutom var det väldigt fint skrivet.
    Jag har haft turen att slippa uppleva missfall (hittills), men de två gånger jag blivit gravid har jag berättat väldigt tidigt.
    Dels för att jag är otroligt dålig på att hemlighålla saker, men framförallt för att jag tänkt att OM något går fel kommer jag att vara ledsen och då gärna få stöd och förståelse från folk omkring mig och har jag inte berättat att jag är med barn utan plötsligt sitter och gråter över ett missfall känns det som att allt "fokus" lätt hamnar på "Jaha, var du med barn???".. om du förstår hur jag menar..

    Beklagar ert missfall och hoppas på att det går bra nästa gång när ni är redo att försöka igen!
    Kram till er båda två
    //Jenny

    SvaraRadera
  8. Jag berättade direkt för alla när jag blev gravid.
    Tänkte precis som du skriver, att det gäller att glädjas medan man kan, och om det sen sker ett missfall så fattar alla varför man är ledsen.
    Bra inlägg men du skulle inte dragit in Katrin. Det blir för mycket Stockholmbloggbråk för min del.
    Du har kvinna i ditt liv.Grattis till det.

    SvaraRadera
  9. Jag hoppas att det kommer gå strålande bra nästa gång ni försöker skaffa barn :) Det är ni absolut värda! :) Strongt av dig att skriva om ett så pass känsligt ämne som, precis som du säger, inte borde vara känsligt utan något man bör kunna prata mer öppet om. Kämpa på och lycka till! :)

    SvaraRadera
  10. Åh vad bra skrivet!
    Tyvärr får jag också hälsa er välkomna i klubben ingen vill tillhöra. Men det är vanligt, vanligare än vad alla tror. I mitt tjejgäng har 9 av 10 drabbats av ett eller flera missfall och det har aldrig varit tabu. Tvärtom gjorde den vetskapen att det inte kändes så dramatiskt när det väl hände. Jag hade dessutom världens bästa bollplank att diskutera frågor med. Ska tillägga att alla som drabbats dessutom fått sina bebisar tillslut, då det är som du säger ett tecken på att ni faktiskt kan få barn! Fortsätt att försöka, själv blev jag helt oväntat gravid igen 14 dagar efter missfallet och är nu i 7:e månaden :-)! Kram kram Camilla

    SvaraRadera
  11. Underbar artikel och jag håller med om varenda ord. Varför tystna ner ett besked som man blir så glad över bara för att det kanske leder till missfall? Kan också tycka att det är Bra att låta ens omgivning veta (familj, vänner och de man står närmast på arbetsplatsen) för skulle det bli ett missfall så står man inte ensam. Man behöver inte förklara sig om man blir ledsen, arg eller verkar bitter.

    Skam, varför hör det ens hemma i detta sammanhang?

    En vän till mig fick missfall kring vecka 20 men ganska fort efter blev hon gravid på nytt och har nu en frisk liten pojke på två år. Som hon sa, hon kände det som om första grav. "värme upp" till lillebror.

    Lycka till!! kram.

    SvaraRadera
  12. Det är starkt av både dig och Anita att berätta så öppet om en så tråkig sak, jag håller tummarna för er!

    Lycka till!

    SvaraRadera
  13. ETT missfall är ju bara naturens sätt att säga att fostret inte var livsdugligt, helt naturligt. Inte så mycket att grubbla på egentligen, såvida man inte får missfall om och om igen.

    SvaraRadera
  14. Hej! Måste säga att jag normalt tycker att din blogg är bra, men denna gången håller jag med vad en annan bloggare skriver angående din text.

    "Jag är så innihelvete less på dessa 80-talistmänniskor som bara tror att saker spelar roll när de händer dem - då är det A L L V A R. Då ska vi rodda fram begrepp som medmänsklighet och förståelse. (Och vi ska lyssna. Ja satan vad vi ska lyssna, på sådant som väl hänt människor sedan sortens begynnelse: Det helt fantastiska i att just de har fått barn och hur sjukt unik den ungen är.) Så länge deras egen skuta seglar lugnt däremot, då kan och bör man skratta åt svaghet, människor å annat fånigt."

    /Nina

    SvaraRadera
  15. Känner också att det va onödigt att dra in Katrin. Du om någon känner väl henne. Lessen för er skull, hoppas att det snart ordnar till sig. Va inte orolig Calle, snart har nog även ni en lite bäbbs.

    SvaraRadera
  16. Skönt att höra att det går iallafall. Missfall är sånt som händer, det kan hända vem som helst när som helst. Hoppas allt löser sig och att du får bli den pappa du önskar att bli. Varma hälsningar!

    SvaraRadera
  17. Va fint skrivet, det berörde mig mer än jag kunde tro.
    Kram till er!

    SvaraRadera
  18. Jättetråkigt att höra Calle, jag fick en klump i halsen när jag läste din text....stora varma hälsningar till dig och Anitha!

    SvaraRadera
  19. Jag fick missfall för exakt två veckor sedan idag. Denna konstiga känsla av att livet fullkomligt rinner ur en och efterföljande sorg.

    Det var precis i samma veva som Katrin Z skrev sina förbannade idiotiska ord angående missfall och förlora barn. Jag blev också ledsen men också jävligt arg, för i det läget så var det personligt mot mig och det barn jag hade burit.

    Vi valde att berätta för de närmaste, främst för att jag har ett yrke som gör att det krävs exponering av mig själv och jag ville hålla detta för mig/oss själva en lite tid till.

    Tycker din inlaga i dagens Expressen var grym! Dels att läsa om missfall ur ett manligt perspektiv (saknas något oerhört) men också den aspekt som du tog upp angående tystnaden och att man ska hyssja ner det hela.

    Ger Er båda en stor kram!

    SvaraRadera
  20. Hej Calle. Du har såklart helt rätt, det pratas alldeles för lite om det. Och varför då kan man undra, när det visar sig att halva bekantskapskretsen upplevt samma sak när man berättar om sitt (sina) missfall?

    Berättade tidigt varje gång, men efter 3 missfall höll vi tyst men berättade glatt efter vecka 12. Vecka 13 fick jag missfall. Ironin i det!

    Lycka till med allt! /Sandra

    SvaraRadera
  21. Amen till den artikeln, det var det bästa jag läst på bra länge.
    Vet precis hur jävla ont ett missfall gör i hjärtat...gick igenom ett missfall i v. 16 och alla tankar man byggt upp.
    Man var ju för fan mamma redan!! Och sen krossas allt och allt man ser runt sig är mammor, pappor, gravidmagar, vagnar.
    Det är fortfarande jobbigt två barn senare...
    KRAm till er.

    SvaraRadera
  22. Ni kommer få vackra barn!

    SvaraRadera
  23. Heja er! Håller med om vartenda ord du skrivit. Tack! Kram Emma

    SvaraRadera
  24. det är så sant! det är bara att se framåt. ha det så bra

    SvaraRadera
  25. Tycker du har helt rätt i att man ska precis som man delar glädjen dela sorgen! Vi är så usla på sånt!

    Kram till er båda!

    SvaraRadera
  26. Tack för dina ord...det är skönt när personer som "hörs" säger vettiga saker. Fick missfall i maj (vecka 12) och det va vidrigt. Hela sommaren har varit konstig och nu i höst har jag blivit gravid igen. I skrivande stund är jag nu i vecka 9 och väntar med skräckblandad förtjusning på de kommande veckorna..ska det hålla den här gången?
    Jag önskar er stort lycka till, kämpa på <3

    SvaraRadera
  27. Du är varm som en kopp thé!

    /jens

    SvaraRadera
  28. Kämpa på, tänker på er. Vi försöker oxå bli gravida men det vill inte ens fastna, det är lika mycket tystnad kring det ämnet. "Allting är bara bra tack" verkar vara standardsvaret på allt...

    //M.

    SvaraRadera
  29. Ni är mitt favoritpar, verkar trivas så bra tillsammans! Stort lycka till med allting. NI är grymma!

    SvaraRadera
  30. På det igen så fort som möjligt, lycka till!!

    SvaraRadera
  31. Texten om detta är oerhört bra och belyser, precis som du säger, problemet med tabun i samhällen! Jag är själv en tjej på 20 år som kanske aldrig kommer kunna få barn och jag är väldigt öppen om det. Sedan jag fick min diagnos så har jag varit väldigt öppen med detta och många andra har då sagt till mig att de har samma problem. Det spelar ingen roll om det är missfall eller ofrivillig barnlöshet överhuvudtaget DET MÅSTE FRAM I LJUSET! Tack för att du är öppen med detta och jag önskar er lycka till med allt!

    SvaraRadera
  32. Du skriver "vi är inte ledsna".
    Varför? För mig vore det heltnaturligt att vara ledsen. Snarare onaturligt att INTE vara ledsen.
    Varför är det så skamfullt att vara ledsen?
    Varför är det skamfullt om någon tycker synd om en?
    Varför är det skamfullt att visa sig svag?

    Tack ändå för en modig och viktig artikel. Lycka till.

    SvaraRadera
  33. Vad himla tråkigt! Ni som kommer att bli såna bra föräldrar. Men förr eller senare går det ju! Som du säger, 50% är mycket och något som händer hela tiden.

    SvaraRadera
  34. Hoppas ni får en massa ljus i dessa svåra stunder, nu blev det konstigt formulerat men du vet vad jag menar. Efter regn kommer solsken och du kommer bli pappa åt en alldeles egen solstråle, den dagen finns och det är den du bör fokusera på! Hoppas du och din flickvän mår bättre. Jag skulle också må dåligt om jag fick missfall och skulle behövt all stöd i världen, vilket ni säkert har från era nära och kära men också lite stöd från oss läsare. :)

    SvaraRadera
  35. Jättefin text. Lycka till C och A.

    SvaraRadera
  36. Jag beklagar missfallet, fick själv ett för ca en månad sen och det är inte kul.
    Dock har jag en liten annan syn på att berätta för andra. Jag vill inte göra det för jag orkar inte med alla beklaganden. Jag orkar inte se när folk får nåt medlidande i blicken och säger nåt intetsägande. Det ökar bara på min egen sorg och det skulle göra allt ännu jobbigare för mig. Men det är jättebra att det finns folk som ni som orkar dela med sig.

    ... och katrin... jag är så arg.!
    Jag önskar inte att någon ska behöva vara med om ett missfall, men om det är nån som det skulle vara nyttigt för att vara i den situationen så är det hon, om hon verkligen menar det hon skrev.

    SvaraRadera
  37. Hittar inte Katrins blogginägg om missfall. Kan inte nån länka till det?

    SvaraRadera
  38. Hej! Väldigt många jag känner har haft ett missfall. Antingen har det varit fel på fostret eller så har de själv efteråt sagt att det ev kunde bero på att de jobbade dygnet runt, stressade som galningar etc... Hoppas att det går bättre för er nästa gång. Ni verkar ju lugna och sansade så det går säkert bra. Låt naturen ha sin gång och ta det lugnt. Är ju självklart inte så lätt som det låter men stressa tror jag är det värsta som finns. Jag tror inte att du ska ta det Katrin skriver på det sättet du gör. Hon är ju bara en tuff tjej som gillar att provocera. Att folk irriterar sig på det hon skriver tycker hon bara är roligt. Jag känner igen mig själv mycket i henne därför är jag övertygad om att hon innerst inne är en helgo tjej som inte alls har för avsikt att såra er. Det är hela Sverige hon vill provocera. Hon tänker liksom inte på att folk kan ta det personligt. Det ska man inte göra. Man ska läsa hennes blogg som ren underhållning! Om jag hade varit i ert läge så hade jag varit glad att jag inte berättat för någon för jag hade velat deala med sorgen själv. Men det är ju sån som jag är och alla är ju olika. Så när ni blir gravida igen om i vill berätta direkt så gör det! Alla måste ju få göra så som det känns bäst för dem! Många kramar Annica

    SvaraRadera
  39. Vilken fantastiskt fin, modig och insiktsfull text du skrev på Expressen debatt! Jag har aldrig ens tänkt på det som du beskrev det nu, att man hymlar och hyschar fram till 12 veckan och så får man själv stå där med alla känslor när någonting blir fel. Det är ju helt galet! Hoppas verkligen att fler tar till sig detta och att vi framöver ska bli bättre på att prata om graviditeter i ett tidigare skede, både när allt går som det ska eller när det av olika anledningar går vägen. Massa kramar till er, så grymt modigt att ni "går ut med detta"! Lycka till framöver, med barn o annat!

    Kramar Cecilia

    SvaraRadera
  40. Hej Calle!
    Jag läste din artikel, jag blev otroligt berörd och tårarna kan inte sluta komma. Jag ger er varma tankar, Jag hoppas Anitha mår bra, du mår bra och att ni på något sätt kommer orka gå vidare.

    Kram!

    SvaraRadera
  41. Artikeln var otroligt bra skriven & helt rätt!
    Har själv råkat ut för missfall & hade då berättat det, de är hemskt & jobbigt. Men det kommer fler chanser & lifes goes on!
    All lycka till er

    SvaraRadera
  42. calle, anitha, tänker på er å önskar er all kärlek å lycka som finns nu när ni går igenom det här. ni blir suveräna föräldrar när det sker!!
    /hanna

    SvaraRadera
  43. Hej Calle!
    Tycker det du skriver är vettig och håller med om mycket av det.
    Drabbades själv av ett komplicerat missfall i en tvillinggraviditet förra sommaren, då det ena fostret först dog och det andra troddes överleva men också sen dog efter några veckor. Jag hade gått ut med min graviditet tidigt och jag upplevde faktiskt det som jobbigt sen då jag skulle förklara det inträffade för bekanta, kollegor och personalen på min sons dagis som man ständigt var tvungen att möta och höra oändligt beklagande kommentarer ifrån. Självklart ville dessa personer bara väl men efter en tid blev det ganska jobbigt då man vill gå vidare och ta nya tag.
    Nu är jag gravid igen och har snart gått halva tiden, varje dag är fortfarande fylld med oro för att även denna graviditet ska gå samma öde till mötes som den förra och jag har valt för min egen skull att inte gå ut med den här graviditeten till omgivningen lika tidigt, bortsett från mina närmsta som jag självklart uppskattade stödet från.
    Jag hoppas och är övertygad om att du och din Anitha snart kan se lyckan igen i en ny graviditet som kommer ha ett finare öde till mötes!
    Din bror verkar ju va en grymt kärleksfull pappa till sin dotter och detsamma lär ju du bli gentemot ditt barn!Kram på er

    SvaraRadera
  44. Jag missuppfattade först. trodde du menade grymma som i "elaka" och inte "bra" :P förstod ingenting.

    SvaraRadera
  45. Håller tummarna för att det blir ytterligare en artikel/inlägg snart. Då en som handlar om att det är en bebis på g igen. Håller med om att det blir konstigt att man indoktrineras i att inte få säga ngt. Samtidigt blir andra hållet konstigt också. Låt alla göra, säga och tycka som de vill i frågan. Synd på artikeln att du drog in Katrin i det hela. Ni har ju en historik och borde kunna prata om saker inte anv medier som personliga vendettor för att peka ut den andre. Synd som sagt, hade varit mer tyngd i det du sa. Nu gjorde du precis som hon, använder ngn annan och tar fram en provocerande åsikt för att få läsare. Hon har dock aldrig gjort ngn hemlighet av det. Håller tummarna för glada bebisnyheter här snart.

    SvaraRadera
  46. mycket fin artikel. helt rätt!

    SvaraRadera
  47. Fantastisk text.
    Klart att vi inte ska behöva vara själva eller skämmas för något när det gäller missfall.
    Det är så svenskt, vi måste vara perfekta, veta bäst och alltid vara nöjda och glada.
    Fan, livet är ingen dans på rosor.
    Och Kathrin Zytomiffo, hon kan ju ta sig nånstans...

    SvaraRadera